Krönika:

För en tid sedan var jag på en riktig galamiddag, en salig blandning folk och stämningen var god. Jag fick en en man i 60-årsåldern till bordsherre och jag såg verkligen fram emot att prata med honom under middagen, då han jobbar med frågor som intresserar mig. 

Men det blev inte så mycket samtal under middagen. Min bordsherre var fastklistrad vid sin Iphone, först med att uppdatera sin Facebook-status och sedan med att förnöjt läsa kommentarerna som kom in. Tråkigare bordsherre får man leta efter!

Min erfarenhet är att han är inte den enda. Ett otal gånger har jag fikat med kompisar som är mer intresserade av att berätta för hela världen vad de gör i stället för att närvara i stunden. 

Värst är Daniel, en bekant som nyligen flyttat från en liten bonnahåla, och som nu maniskt måste berätta för allt och alla vilket intressant liv han har i storstaden. Han har noga koll på vilka ställen man ska hänga på, vilka brunchställen som gäller och var man ska ta en drink på fredagseftermiddagen. 

Men problemet är att ingen vill följa med Daniel, dels för att de flesta i hans bekantskapskrets inte tycker det är så viktigt att hänga på rätt ställen, dels för att Daniel inte är något kul sällskap när han bara sitter fastklistrad framför sin telefon. Försöker man föra en konversation så får man enstaviga ljud till svar. 

Varför är det så viktigt att berätta för alla att man just nu sitter på Marie Laveau? Varför måste man kolla vad alla andra gör en fredagseftermiddag?

Daniels liv på nätet är stylat för att visas upp, det är en tävling som går ut på vem som lever det mest stimulerade och intressanta livet.

Det handlar också om ett bekräftelsesug. Se mig och min dyra drink. Men inte nog med att det ska uppdateras hela tiden så att andra ser att man ”har ett liv” det handlar också om att få kommentarer, en daglig dos bekräftelse helt enkelt. 

Varifrån kommer denna uppdateringspanik? Vad är det som gör att vuxna kvinnor och män beter sig som bekräftelsestinna tonåringar som skriker efter uppmärksamhet?

Det handlar inte bara om att berätta om alla intressanta bruncher man går på, det handlar likaväl om hur otroligt lyckat fredagsmys alla småbarnsföräldrar har, eller vilken säker inredningsstil man har då man berättar att man fyndat en eftertraktad designlampa i en charmig retrobutik i Stockholms söderkvarter. 

Själv bojkottar jag nuförtiden folk som bara sitter fastklistrade vid sina Iphone när man ses, och man kan ju undra hur skojigt liv alla dessa människor egentligen har då de uppenbarligen har ett sådant stort behov att alltid lägga ut allt de gör på nätet.